Karl den store.html



Karl den store avporträtterad av Albrecht Dürer år 1511.

██ Karl den stores rike 481–814

Karl den store avbildad på samtida ryttarstatyett.

Karl den stores namnteckning.

Sigillstämpel av bly med Karl den stores bild, präglad vid hans kejsarkröning.

Karl den store (latin Carolus Magnus, franska Charlemagne, tyska Karl der Große), född 2 april 742 i nuvarande Liège, död 28 januari 814, ärvde den frankiska kungatronen. Han kröntes till romersk kejsare år 800 och är bland de främsta gestalterna i europeisk medeltidshistoria. Karl den stores rike kom att omfatta nuvarande Frankrike, västra Tyskland och norra Italien. Karl, som själv lärde sig läsa först i vuxen ålder, organiserade från huvudstaden Aachen den så kallade karolingiska renässansen. Denna innebar ett kulturellt framsteg i förhållande till den tidigaste medeltiden.

Karl var äldste son till kung Pippin den lille av Frankerriket. När Pippin dog 768 delades riket mellan Karl och hans bror Karlomann. Karlomann avled 771, och Karl blev ensam regent över Frankerriket. Han gifte sig på politiska grunder med Himiltrude, dotter till langobarden Desiderius. Som kung över frankerna och langobarderna hade han den latinska titeln Rex Francorum et Langobardum.

redigera Fältåg mot Lombardiet

Karl skilde sig från sin hustru Himiltrude, vilket var mycket ovanligt vid denna tid. De bakomliggande skälen är oklara, men resultatet var förvecklingar med Himiltrudes far Desiderius – förvecklingar som Karl använde sig av politiskt.

Karl gick ut i fälttåg mot Desiderius, vilket motiverades bland annat med att påven måste skyddas mot langobarderna. På vägen plundrades och förstördes det saxiska hednatemplet vid Irminsul, och alla städer längs fälttåget gav sig omgående, utom Pavia, vars fästning Karl erövrade i juni 774. Karl kallade sig nu Langobardernas kung och Patricius Romanorum. Högt aktad av påven, och fruktad av langobarderna återvände Karl i triumf hem till Franken.

redigera Fälttåg mot Sachsen

Medan Karl stred mot den muslimska hären i Spanien 778 gjorde Sachsen uppror. Karlsburg och alla kyrkor, kloster och kristna byar ända fram till Rhen brändes, och detta sachsiska fälttåg stoppades först vid Fulda av frankiska styrkor. Karl återvände från Spanien, och tvingade sachsarna till underkastelse. Men de reste sig snart igen och började åter under hertig Widukind att bränna kyrkor och mörda kristna grevar och herremän.

När Karl för andra gången slog dem i strid visade det sig att Widukind flytt, varvid Karl begärde utlämning av alla dem som tagit initiativ till upproret, och lät därvid halshugga 4,500 man i vad som kallas Slakten vid Verden. Året var 782, det tioåriga kriget mot Sachsen var över, nu hade nästan allt motstånd mot kristendomen krossats, och på julafton år 785 lät Karl döpa Widukind. Karl fortsatte konsekvent att bryta ner allt motstånd, genomförde formliga razzior och lät deportera 10,000 sachsare till Gallien och andra delar av riket. Därmed bekände sig större delen av germanerna till kristendomen, allt motstånd var brutet och Karl var ensam härskare. Han drog sig hem till hovet i Aachen för att organisera administrationen av sitt rike.

redigera Romersk kejsare

På juldagen den 25 december år 800 belönas Karl i Peterskyrkan i Rom för sina insatser för kristendomen. Påven Leo III krönte Karl till Carolus Augustus, den stora och fredbringande kejsaren av Rom, med ett gyllene diadem och en titel som då inte använts sedan Romulus Augustulus abdikerade som västromersk kejsare 476, alltså över 300 år.

För att säkra arvkungadömet krönte Karl själv sin son till kung av Franken den 11 september 811 i Aachen, men riket kom ändå att splittras och paradoxalt nog för Karl den store, hade han med sitt religionskrig för lång tid framöver tagit makten från kejsare, kungar, grevar och bönder. Påvestolen i Rom kom att bli den viktigaste maktfaktorn i Europa, något som även de världsliga herrarna måste rätta sig efter.

Åren 802–804 vistades också Abul-Abbas vid hovet i Aachen och i Augsburg; han var såvitt man vet den första asiatiska elefanten norr om Alperna sedan Hannibals fälttåg.

Karl hade en egen skrivare, Einhard, vilken skrev den första medeltida härskarbiografin Vita Caroli Magni.

redigera Barn

1. Ludvig den fromme (778–840), kejsare av Tysk-romerska riket åren 813–840.

redigera Kuriosa

• Karl den store var inte analfabet, men han lärde sig läsa först i vuxen ålder, och hade svårt att skriva. Hans handstil var mycket dålig, vilket troligen är anledningen till att påståendena om hans analfabetism vuxit fram.

redigera Externa länkar

• Einhards berömda biografi på latin[1] och på engelska [2]. (Den senare är en klassisk översättning av Samuel Epes Turner som har blivit kritiserad för att inte vara originalet troget.)